Tiden går, det blir mörkare och mörkare, och kallare och kallare. Deprimerande såhär i början, men underbart när jag vant mig. Kvällarna går åt till en eller två filmer mest varenda dag, what to do liksom? Jag är för trött, för seg, och mår inte helt hundra. Hon tyckte jag såg bekymrad ut idag, och det är jag. Det är klart jag är. Det är jobbigt. Tårarna är så nära hon ser på mig sådär.. Jag vet ju att hon kämpar...

Jobbet rullar på, men jag är rätt ointresserad. Saknar inspiration. Det är höst, sjukhuset gör mig sjuk och jag vill bara sova.

Mitt liv känns bättre nu när Nettan är en del av det igen. Jag pratar på, berättar allt, och lyssnar på allt, precis som det var. Det känns inte ens att det varit som det varit. Och det gör mig glad, med henne delar jag så mycket, har alltid gjort det. Det finns saker som är Nettansaker! Sånt som bara Nettan förstår, eller som jag i alla fall bara vill dela med Nettan. Som det, tyvärr, inte känns som någon annan vän skulle förstå på samma sätt. Jag och Nettan. Svart och vit.

Nu kommer snart min älskling hem. Han får mig att känna trygghet. Ibland känns det som att sitta hos en psykolog här hemma. Jag ligger på ena sidan soffan och berättar allt jag känner om allting just nu, han sitter på andra sidan med datorn i knäet. I och för sig spelar han fotbollsspel, men han lyssnar, kramar på mig när det är jobbigt och han älskar mig! Och jag älskar Johan också! Egentligen vill jag nog inte att han ska fråga så mycket heller, han får gärna låta bli att lyssna också, för jag vill inte ha ett samtal om det, jag vill inte prata om det, jag vill bara berätta. Och det gör jag.

Deprimerande läsning  idag kanske, det låter nog lite värre än det är också, jag har inte tappat något hopp och jag har inte slutat tänka positivt.

I morgon ska jag klippa mig och färga håret.