Hemkommen från dagens tyngsta last. Begravningscermoni för mormor, följt av fika hos morfar. Det har varit jobbigt.

Min mormor, glad och rolig. Sa alltid "Ja hejsan, det är mormor" i telefonen, på det där sättet som bara hon kunde. Hon var generös, gav gärna stolt bort saft och sylt hon gjort själv. Jag bad att få hennes underbart goda bullar också en gång, och det fick jag ju, såklart. Envis var hon, hon erkände inte gärna att hon hade fel. Inte ens när hon fått bevisat för sig att hon hade fel. Men det var kul, vi skrattade alltid lite åt henne när hon envisades med att hon hade rätt. Vi fick alltid konstiga presenter av henne, sånt där som vi ibland kunde undra vad det var och varför vi fick det. Men förmodligen fanns det någon slags tanke bakom varje sak vi fått, men som vi inte alltid förstått.. På julafton har vi varit dit, tömt spargrisen efter ett års samlande, eller planerande.. Alltid fick alla precis lika mycket. Hon har haft ont mycket, överallt, och alltid fick man höra något.. Men det var mormor! Det var så hon var! Jag tyckte om min mormor, hur hon alltid försökte med allting hon tyckte att hon skulle kunna. Hon gick en datorkurs, den var hon stolt över. Hon visade mig bilder hon skrivit ut och gjort större och mindre. Hon åkte och fiskade, även fast hon knappt kunde gå i och ur båten utan hjälp, och bara ett par veckor innan hon fick åka till sjukhuset var vi ute och plockade hallon. Hon tog sin krycka och stapplade iväg. Som sagt, envis, men hon försökte alltid!

Jag vet att det inte var en vanlig begravning jag befann mig på idag, mormor hade valt att ha det såhär. Men det kändes tungt, inget ord om henne, hur hon var, vad hon gjort. Ingenting som fick mig att känna att "Det där är min mormor".. En kort cemoni med lite dikter och sånger, ord om det där stället där det inte finns några smärtor, där ingenting är fel och där rosor aldrig dör.. Mormor är där nu, och jag minns så mycket, jag har mina minnen - men på nåt sätt saknades den stunden idag. Den stunden där vi fick lyssna på vem hon var, och minnas ännu mer av den underbara person som inte ger oss fler minnen nu..

Tyngst av allt den här veckan har inte varit att mormor är borta. Som han sa i kapellet idag "Var inte ledsen för att  hon inte finns, var glad att hon funnits".. Jag är glad att hon funnits, men också ledsen att hon inte finns längre, såklart. Men det som varit mest svårt är att se alla så ledsna, framförallt min älskade lillasyster! Så mycket känslor vet jag inte om jag trodde fanns i den lilla kroppen hon har. Stenhårda Nathalie i sin bubbla, ingen får någonsin se vad som döljer sig där inne. Det har varit tungt att se henne så ledsen, självklart alla andra också - jag hatar när människor som står mig närmast är ledsna.

Ägnar en tanke till morfar idag. Min morfar, han är stark. Han finns kvar här och jag blir glad av att veta att med honom kommer vi skapa fler minnen.

Sömnen behöver mig, jag sätter punkt här..

Jag saknar dig, mormor.